Vad är shamanism?
En vetenskaplig definition - Shamanism enligt Eliade
Under de år som jag praktiserat och studerat shamanism har jag stött på mängder av definitioner av begreppet shamanism. En del menar att det ingår en tro och en särskild världsbild i begreppet. Andra hävdar att det är syftet som är avgörande. Somliga definitioner är alltför snäva; t.ex. att det bara är det tungusiska folkets shamaner som har utövat ”rätt” shamanism. Andra definitioner är alltför vaga; t.ex. alla som sysslar med helande praktiserar shamanism. Så jag tycker att det är lämpligt att reda ut begreppet.
En annan person som stött på det här problemet är den rumänska författaren och religionshistorikern Mircea Eliade. Han berör detta i sin utmärkta bok Shamanism, Archaic Techniques of Exstasy. Han ger i denna bok också ganska tydliga definitioner av vad som bör och inte bör ingå begreppet shamanism. Jag kommer här att, så sakteliga, arbeta mig fram till några olika definitioner. Vi börjar med Eliade. Han skriver:
”Sedan detta sekels början (1900-talet, min amn.), har etnologer hemfallit åt vanan att använda termerna ”shaman”, ”medicinman”, trollkarl” och ”magiker”, såsom varande utbytbara med varandra, när de ska ange vissa individer som är i besittning av vissa magiskt/andliga krafter och som återfinns i alla ”primitiva” samhällen.” 1)
Han skriver vidare:
”Av många skäl kan denna förvirring endast verka emot förståelsen av det shamanska fenomenet. Om ordet ”shaman” tas för att beskriva varenda magiker, trollkarl, medicinman eller extatiker som står att finna i religionens historia och i religiös etnologi, så hamnar vi på ett begrepp, på samma gång så extremt komplext och så extremt vagt, att det inte tycks fylla någon funktion; för vi har redan termerna ”magiker” och ”trollkarl” för att uttrycka begrepp så otroliga och dåligt definierande som ”primitiv” magi och ”primitiv” mysticism.” 2)
Så, om vi inte vill nöja oss med dessa luddiga och vidlyftiga begrepp;
Vad är det då som skiljer shamanen ifrån de andra magikerna, trollkarlarna, medicinmännen eller helarna?
För det är ju så att en shaman kan bota som en medicinman och helare och hon kan utföra magi som en magiker och trollkarl.
Man skulle kunna uttrycka det så här:
* Alla shamaner är magiker, men alla magiker är inte shamaner.
* Alla shamaner är trollkarlar, men alla trollkarlar är
inte shamaner.
* Alla shamaner är medicinmän, men alla medicinmän är inte shamaner.
* Alla shamaner är helare, men alla helare är inte shamaner.
Av ovanstående kan man förstå att det finns något som särskiljer shamanen ifrån de övriga utövarna. Vad är då detta mystiska något?
Man skulle kanske kunna tänka sig att det har med en viss världsbild att göra; t.ex. att det måste finnas en tro på att allting i naturen är besjälat ("beandat"). 3) Men, nej, detta är inte shamanism, detta är animism. För att citera Eliade igen:
”…:Närvaron av ett shamanskt komplex i en eller annan region betyder inte nödvändigtvis att det magiska/andliga livet hos den övriga befolkningen kretsar kring shamanism. Detta kan vara fallet, men är inte det vanligaste…. Vanligast är att shamanismen samexisterar med andra former av magi och andlighet.” 4)
Det är vidare så att, när människor talar om att shamanism innehåller den eller den världsbilden, den eller den tron, så är detta på flera sätt fel.
1) Det är oftast den omgivande stammens (befolkningens/kulturens/traditionens) världsbild (tro/traditioner/seder/bruk) som beskrivs. Ibland delar shamanen denna världsbild, ibland inte. Inte alltför sällan så strider t.o.m. det shamanska praktiserandet mot denna tro.
”En religion/andlig tro hos ett folkslag är en produkt av en generell religiös upplevelse hos hela folket, inte en produkt av dess shaman/shamaner.” 5)
Det är inte korrekt att beskriva shamanism utifrån den världsbild som den omgivande stammen/kulturen har.
Det är lämpligare att använda en traditions rätta namn när man beskriver den, än att rent allmänt kalla det shamanism.
Av den anledningen är det inte heller, enligt min mening, korrekt att tala om ”shamanska kulturer”, ty några sådana har aldrig funnits, om man med detta menar att större delen av befolkningen skulle ha delat shamanens uppfattningar och upplevelser. Det korrekta borde vara att säga; kulturer där shamanen har varit ett vanligt inslag.
2) Praktiserande av shamanism kräver ingen tro av något slag!
Shamanism är snarare ett ”görande”, än ett troende. Man gör det för att veta det. Kunskapen kommer genom handlandet och upplevelsen.
Själva ordet ”shamanism” härstammar från det tungusiska ordet sa, som står för att veta och känna. Shamanen är den som vet. Han vet genom sina direkta erfarenheter, inte genom någon tro eller världsbild.
Av ovanstående kan vi kunnat konstatera att:
1) Shamanism kräver ingen särskild tro.
En shaman kan pendla mellan att ha en tro som överensstämmer med den övriga befolkningens, till en som direkt strider emot densamma, till att inte ha någon tro alls.
2) Shamanism kräver ingen världsbild.
Världsbilderna skiljer sig markant åt inom de kulturer som traditionellt har haft shamaner. Det är inte heller nödvändigt för shamanen att omfatta samma världsbild som den omgivande kulturens.
3) Shamanism har inget specificerat syfte.
Man kan inte säga att begreppet shamanism innehåller någon bestämd avsikt, eftersom denna kan variera från utövare till utövare. Syftet kan vara allt från helande, till magi och egen andlig utveckling. (Det är ändå så en del definitioner av begreppet shamanism innehåller ett klart angivet syfte. Något som jag återkommer till.)
Begreppet shamanism är myntat av vetenskapen (religionsvetare, antropologer och etnologer) och när man gjorde det hade man en bestämd avsikt med detta. Man ville skapa ett ord för en alldeles särskild typ av andligt/magiskt utövande. En andlighet, som man upptäckte, hade funnits på många skilda platser och i många olika kulturer och som uppvisade många gemensamma drag. Man såg också att det andliga/magiska utövandet i centrala och norra Asien uppvisade många av dessa gemensamma drag. Detta är anledningen till att man lånade ett ord från dessa trakter, från tungusiskan, för att beteckna denna form av andligt/magiskt utövande. Inom denna tradition kallas denna form av utövare för ”saman”. Av detta ord skapades sedan orden shaman och shamanism.
Mig veterligen finns det ingen enda kultur/tradition i historien, som själva kallat ”sin” form av andligt utövande för shamanism!
Eftersom vetenskapen myntat begreppet, så har de också definierat det. Definitionen härstammar från samma områden och av samma anledningar som själva ordet. Jag citerar Eliade igen:
”Över detta väldiga landområde, som omfattar centrala och norra Asien, så koncentrerades det magiska/andliga livet kring shamanen.” 6)
Vidare:
”…Över hela denna region anses den ”extatiska upplevelsen” vara den religiösa upplevelsen ”par excellence” och shamanen, och han ensam, är den stora mästaren på extas.” 7)
Så har vi då äntligen kommit fram till det som skiljer shamanen ifrån de övriga magikerna, trollkarlarna, medicinmännen och helarna!
Hon (han) ensam är mästare på extas!
Det är alltså denna extas, och denna ensam, som utgör grundstommen i allt andligt praktiserande som kan kallas shamanism. Begreppet shamanism betecknar de speciella tekniker som används för att uppnå denna extas. En första definition blir då:
Shamanism = tekniker för extas (trans).
För att öka förståelsen bör man även definiera begreppet extas, för vad är det egentligen? Det är nämligen inte vilken extas som helst som åsyftas, utan det är en speciell form av shamansk extas (trans) som avses. Själva orden är också i sig själv så ”belastade” i vår kultur, att jag föredrar att använda Michael Harners term; shamanskt medvetande. Så om vi skärper definitionen lite, så blir den slutgiltiga definitionen denna:
Shamanism = teknik/tekniker för att uppnå shamanskt medvetande (shamansk extas, shamansk trans).
Det är alltså detta tillstånd, shamanskt medvetande, och de tekniker som används för att uppnå det, som särskiljer shamanen från de övriga utövarna. Och även om termen är lånad från tungusiskan, så står den för alla de tekniker, världen över, som har använts och fortfarande används för att uppnå detta tillstånd. Teknikerna varierar något, men extasen är densamma!
I praktiken är det dock så att många utövare lägger in betydligt mer i sin definition av begreppet shamanism. Vad detta är, kommer att följa av diskussionerna nedan.
Jag vill ändå passa på att säga att mindre än så här, kan man inte kräva av en definition av shamanism, utan att hamna i en alltför urvattnad definition.
Vad är shamansk extas?
Jag nämnde tidigare att jag föredrar orden ”shamanskt medvetande” (förkortas SM), framför orden extas och trans. En av anledningarna till det är att det människor i allmänhet förknippar med dessa ord, inte stämmer med en definition av det shamanska medvetandet. Man föreställer sig gärna en person som är i extas som någon som är exalterad, d.v.s. väldigt upprymd och glad. Eller så föreställer man sig en person som är i trans eller extas, som någon som är helt ”borta” och o-kontaktbar och som befinner sig i en helt annan värld. Ingen av dessa beskrivningar stämmer in på det shamanska medvetandetillståndet.
Det finns också ytterligare ett skäl till att använda begreppet SM och det är att man precis som med magikerna, trollkarlarna, medicinmännen och helarna, kan säga:
* Alla shamaner är extatiker, men inte alla extatiker är shamaner.
Vad är det då som särskiljer SM från övriga extaser? Vi återgår till Eliade igen:
”; shamanen specialiserar sig på en trans under vilken hans själ tros lämna hans kropp och stiga upp till himmelen eller stiga ner till undervärlden.” 8)
En ännu bättre och klarare definition tycker jag att Sandra Ingerman gör i sin bok Medicine for the Earth:
”..en person, som i ett förändrat medvetandetillstånd, reser bortom tid och rum.” 9)
Personligen är jag inte helt övertygad om att shamanen verkligen ”reser” utanför kroppen i SM (utan jag tror att hon snarare "kopplar upp sig" på "de andra världarna" via "shamanens kraftväv/Urds väv). Det ser ut som hon reser och därför omtalas det oftast så. Själv föredrar jag ordet ”erfara”.
Definitionen skulle då, istället, se ut så här:
Shamanskt medvetande = ett förändrat medvetandetillstånd i vilket man kan erfara det som ligger bortom tid och rum.
Den här definitionen tycker jag är bättre än Eliades, eftersom den särskilt poängterar att resandet/erfarandet äger rum utanför våra normala rums- och tidsuppfattningar. Något som är nog så viktigt att känna till vid praktiserandet av shamanska tekniker!
Det finns ytterligare två karaktäristiskt drag, som särskiljer SM från andra typer av extas och den framgår av shamanens relation till olika andeväsen. Eliade igen:
”Man ser lätt vari en shaman skiljer sig från en ”besatt” person, t.ex; shamanen kontrollerar sina ”andar”, på så sätt att han, en mänsklig varelse, är i stånd att kommunicera med de döda, ”demoner”, och ”naturandar”, utan att för den skull bli till deras instrument.” 10)
Shamanen har ett specifikt förhållande till sina ”andar” på det viset att hon inte låter sig ”besättas” av dem. Hon har snarare kontroll över dessa kontakter och även över det shamanska medvetandettillståndet.
Vi har här urskiljt tre drag som är utmärkande för SM:
1) Det används för att erfara den icke-ordinära verkligheten bortom tid och rum.
2) Det används för att kontakta och kommunicera med en rad olika ”andeformer” i denna verklighet.
3) Shamanen har full kontroll över extasen och i förhållande till ”andeformerna”.
Om jag skulle göra en jämförelse mellan alla de former av medvetandetillstånd som jag erfarit, skulle jag, helt frankt, hävda att det tillstånd som ligger närmast SM, faktiskt är vårt vanliga vardagliga medvetande (förkortas VM). Ibland upplever man båda samtidigt (som t.ex. vid utesittningar), ibland försöker man medvetet stänga av det ordinära medvetandet (som t.ex. vid trumresande).
Det enda som egentligen skiljer dessa båda medvetandetillstånd åt, är, att i SM kan man även erfara den icke-ordinära verkligheten, vilket man oftast inte kan i vanligt medvetande och att man kan använda sina sidhi-förmågor i SM. (Sidhiförmågor = övernaturliga krafter såsom t.ex. att flyga, andas i vatten, gå genom fast materia.)
Att de två medvetandetillstånden, VM och SM, upplevs som väldigt snarlika ställer ofta till problem. Det kan vara svårt att avgöra vilket som är VM och vilket som är SM.
Med allt detta i åtanke skulle en andra definition av begreppet shamanism se ut så här:
Shamanism = teknik/tekniker för att uppnå shamanskt medvetande, ett fullt kontrollerbart, förändrat medvetandetillstånd som gör det möjligt att erfara den icke-ordinära verkligheten utanför våra tids- och rumsbegrepp och att där kontakontakta och kommunicera med olika former av andeväsen.
Vad är en shaman?
Jag nämnde tidigare att det är vanligt att man blandar ihop shamanism med den religion som den kringliggande befolkningen bekänner sig till och utövar. Det här är givetvis vanligast där shamanen har verkat inom den övriga samhällsmedlemmarnas traditioner.
Vad är det då som skiljer shamanens praktiserande från de övrigas religion/er? Vi går till Eliade igen och han använder åter en gång centrala och norra Asien som exempel:
”Religionen i centrala och norra Asien sträcker sig utanför shamanismen i alla riktningar, precis som alla religioner sträcker sig utanför de mytiska upplevelser som deras privilegierade anhängare har. Shamaner är ”utvalda” och som sådana har de tillträde till heliga regioner som inte är uppnåbara av de andra medlemmarna i samhället. Deras extatiska upplevelser har utövat, och utövar fortfarande, ett kraftfullt inflytande över ordnandet av ideologin, mytologin eller ritualismen. Men varken ideologin, mytologin eller riterna hos de arktiska, sibiriska eller asiatiska folken är en skapelse av deras shamaner. Alla dessa element fanns före, eller uppstod åtminstone parallellt med shamanismen, och i denna mening är de en produkt av en generell religiös erfarenhet och inte en produkt av extatikernas speciella privilegierade klass.” 11)
Av detta resonemang framgår det tydligt att shamanernas upplevelser skiljer sig klart från den övriga befolkningens tro och erfarenheter. Det framgår också att shamanen intar en särställning i förhållande till den övriga befolkningens religiösa liv (i den mån de ingår i detta överhuvudtaget). Man kan också förstå att shamanismen inte är en religion ”för folket”, utan något som existerar vid sidan av denna. Eliade går vidare med att förklara det hela så här:
”…vi säger bara här att shamanen är en person som är avvikande i sina respektive samhällen, genom en del särdrag, som i våra moderna europeiska samhällen, är kännetecken på en kallelse, eller åtminstone för en religiös kris. De är separerade från det övriga samhället genom intensiteten i sina egna religiösa upplevelser. Med andra ord, det är mer korrekt att placera shamanismen bland ”mysticismerna”, än det är att placera den i vad som vanligen kallas religion.” 12)
Eliade går vidare med att jämföra shamanerna med den ”elit” som förekommer inom andra religioner. T.ex. kan man jämföra dem med kristendomens helgon, vars erfarenheter sträcker sig långt utanför en vanlig kristens tro och erfarenheter av sin tro. Men han varnar också för att dra denna parallell för långt. För, till skillnad från kristendomens helgon, har shamanen i många kulturer haft en avgörande roll i ”sitt” samhälles funktioner. För i dessa samhällen är det shamanen som botat de sjuka, följt dess döda på deras sista resa och fungerat som dess mellanhand mellan folket och andevärlden. I detta skiljer sig shamanen från andra mystiker.
Eliade igen:
”Denna lilla mystiska elit, inte bara leder samhällets religiösa liv, utan, som det var, skyddade dess ”själ”. Shamanen är den store specialisten på människans själ, han ensam ”ser” den, för han känner dess ”form” och dess öde.” 13)
Och vidare:
”När inte själens öde är ämnet, när det inte förekommer någon sjukdom (=själsförlust), eller död, eller någon stor ceremoni som involverar extatisk erfarenhet (resa till himmelen, resa till undervärlden), så är inte shamanen absolut nödvändig. En stor del av det religiösa livet föregår utan honom.” 14)
Jag tror att ovanstående citat, med önskvärd tydlighet, beskriver shamanens plats i det religiösa livet.
1) Shamanens religiösa upplevelser sträcker sig bortom de övriga medlemmarnas religiösa sfär.
2) Shamanens uppgifter inom samhället är specifika för just henne.
3) Övriga religiösa aktiviteter föregår utan shamanens inblandning.
Av det sagda i detta avsnitt, kan man, om man så önskar, formulera en tredje definition till begreppet shamanism. Jag vill också påpeka att det är många samtida utövare, som förkastar de två tidigare nämnda definitionerna, och endast godtar denna:
Shamanism = teknik/tekniker för att uppnå shamanskt medvetande, ett fullt kontrollerbart, förändrat medvetandetillstånd som gör det möjligt att erfara den icke-ordinära verkligheten utanför våra tids- och rumsbegrepp och att där kontakta och kommunicera med olika former av andeväsen, samt att praktiserandet av dessa tekniker är en viktig och integrerad del av det omgivande samhällets funktioner.
Så långt Eliade. Idag är det oftast inte möjligt för en shaman att uppfylla den allra sista delen i ovanstående definition – i varje fall inte i västvärlden. Vår omgivning ser inte på en shaman som en naturlig och integrerad del av samhället och därför kan man inte heller förvänta sig att hon/han ska kunna verka på detta sätt. Personligen anser jag att det idag räcker med att det finns en strävan hos utövaren att bli en integrerad del av samhället – inte att hon/han måste vara det.
Dessutom tycker jag nog att definitionen är aningen för ”människoinriktad”. Det finns väldigt mycket ett shaman kan uträtta idag som inte är inriktad på det ”mänskliga samhället” – hit hör t.ex. helandet av andra levande väsen och av Moder Jord, samt verkandet för att balansen återställs mellan allt levande.
Så för mig blir det här en mer realistisk definition i dagsläget:
Shamanism = teknik/tekniker för att uppnå shamanskt medvetande, ett fullt kontrollerbart, förändrat medvetandetillstånd som gör det möjligt att erfara den icke-ordinära verkligheten utanför våra tids- och rumsbegrepp och att där kontakta och kommunicera med olika former av väsen och att praktiserandet av dessa tekniker strävar efter att göras som en viktig och integrerad del av det omgivande samhällets funktioner, samt att de utövas för att skapa balans mellan allt levande i Kosmos.
Därmed har jag också angett de fyra definitioner, som jag anser vara godtagbara, av begreppet shamanism. Det är min förhoppning att det, med ledning av min redogörelse här, ska gå att avgöra om en andlig/magisk utövning är en ”shamanism” eller inte. Jag hoppas också att det ska medverka till att minska den begreppsförvirring som råder kring begreppet shamanism.
Mandra
Noter:
1) Eliade, sid 3
2) Eliade, sid 3
3) "Beandat" tycker jag är ett mycket lämpligare ord här. Själ=psyke och allting i Naturen har inte ett psyke, men väl en Ande.
4) Eliade, sid 5
5) Eliade, sid 5
6) Eliade, sid 4
7) Eliade, sid 4
8) Eliade, sid 5
9) Ingerman, sid 2
10) Eliade, sid 6
11) Eliade, sid 7
12) Eliade, sid 8
13) Eliade, sid 8
14) Eliade, sid 8
Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed.